wp575cad53.png
wp425f1bca.png

Är mikrolån verkligen bra för fattiga?

 

När Mohammed Yunus fick nobels fredspris 2006 blev mikrolån till fattiga väldigt uppmärksammat. Det som startade i en by i Bangladesh, då Yunus lånade 27 dollar till några fattiga kvinnor fick en oerhörd betydelse. Man startade de fattigas bank och idén spred sig över världen så att man idag räknar med att 100 miljoner människor fått del av detta sätt som handlar om hjälp till självhjälp.

 

Mission Barnabas är med och stöder ett sådant kvinnoprojekt i Bangladesh sedan 2004. Vi har sett väldigt konkret att det kan vara till stor hjälp för fattiga familjer att komma ur fattigdomens onda cirkel.

 

På senare tid har mikrolån till fattiga börjat ifrågasättas av en del ekonomer och andra som försöker utvärdera effekter av olika sätt att hjälpa. Man ifrågasätter om det verkligen hjälper fattiga att få det bättre och man undrar vilka effekter det får på olika samhällens ekonomi.

 

En kritik som riktas mot olika organisationer och företag som sysslar med mikrolån är höga räntor. En del vittnar om att man får ta nya lån för att klara räntor och återbetalningar. Det kan handla om 30% i ränta och på vissa håll i Afrika har det förekommit 100%. Många vittnar om hur man pressats av organisationerna och systemet med att grupper är garanter för varandra skapar problem när någon inte klarar det hela.

 

I detta perspektiv är vi väldigt glada att kunna berätta att våra samarbetspartner i Bangladesh arbetar på ett helt annat sätt när det gäller mikrolån. För det första så har man inte organiserat det som en bankrörelse, utan arbetar med detta på ett enklare plan.  Det handlar fortfarande om lån, men man driver en mjukare linje så att inte deltagarna behöver få svåra problem när det inte fungerar för någon. Man betalar en ränta som endast är 5%. Det är ca 80% av lånen som betalas tillbaka. Ibland händer det att deltagare utsäts för stöld eller att något de investerat går till spillo genom att ett djur dör av sjukdom eller någon naturkatastrof. Då har man en mjuk linje och efterskänker skulden. Den låga ränta och den mjukare linjen, jämfört med många andra organisationer, gör att det tar längre tid innan grupperna blir självgenererande. Man räknar med ca 5 - 7 år.

 

Vid samtal med dem som organiserar detta och vid besök ute i byarna har vi sett och förstått att dessa mikrolån har betytt oerhört mycket för många familjer. Några av resultaten är att barnen är bättre klädda, de är mer regelbundna i skolan då de inte behöver jobba för att tjäna pengar och man berättar också att det nu finns pengar när någon behöver gå till doktorn.

 

De byar som får vår hjälp är mycket fattiga och det handlar om en mycket enkel självhushållsnivå. Man börjar ofta med att köpa en get. Efter en tid kan man avyttra och byta upp sig. Många har berättat att man skaffat en ko som är en god tillgång för familjen. En del köper lite jord för att kunna odla och några har skaffat transportcyklar som används till att frakta varor och människor. Detta ger en regelbunden inkomst.

 

Vårt svar på frågan om mikrolån hjälper fattiga är att det beror på hur det genomförs. Om det görs med tanke på de fattiga i första hand så fungerar det bra. Problemen som uppstått och som kritiserats, handlar om att organisationer och företag sett detta som en möjlighet att sko sig på de fattiga.

 

Vi rekommenderar de projekt som vi stöder. Du är välkommen att stödja detta.

 

Tord Johansson

wp5c165ebf_0f.jpg
wp0b6fa5ab_0f.jpg
wpad8884eb_0f.jpg
wp1dca6877.png
wpe2b66861.png